I nyhetsprogrammen har det visats listor där Östersund har haft solsken totalt en timme i december, fram till den 16:e. Men nu kanske det har blivit en halvtimme till, eller i bästa fall en hel timme. Det är ungefär så länge den har visat sig idag om man slår ihop de korta stunder den har lyckats tränga undan dimmolnen. När jag mitt på dagen såg att molnen sprack upp och solen kom fram skyndade jag mig att göra mig i ordning för att komma ut och njuta av en ljusare värld. Men tji fick jag för på den korta stunden hade dimman tagit över igen.

Nu var jag ju ändå ute och tack vare att det just idag var några minusgrader var stigarna hårda. Isiga och hala men hårda. Dagarna innan var det blött och isigt och det är värre. Dubbskorna bet tag bra i underlaget så det var ingen fara för vurpor. Det är fortfarande snö på marken och dessutom var det idag frusna droppar och isskorpa i en del träd och på buskar.

Solen gjorde en del försök att vinna över dimman.

Plötsligt sken det upp och delar av naturen blev gyllene.

Det dröjde dock inte länge innan den lågt stående solen förlorade kampen igen. Himlen ovanför dimbanken är i alla fall blå. Men när solen inte kommer högre upp än så här så spelar det ingen roll.

Det var en väldigt skön dag och jag fick uppleva en kort stund med solsken. Det är inte så illa jämfört med hur den här månaden har varit hittills. Nu väntar fyra dagar med plusgrader dagtid och minusgrader på nätterna. Jag hoppas verkligen att minusgraderna ska göra att det fortfarande är vitt när dagarna före jul blir kyligare.

Det har verkligen varit många väderväxlingar de senaste veckorna. Det snöar och sedan blir det plusgrader. Och så samma visa om och om igen. Nu har det snöat ganska rejält några dagar men återigen ser de där envisa tödagarna ut att komma när jag tittar framåt i prognoserna. Kanske är det ändå så mycket av den vita varan nu så att plusgraderna inte kan få bort särskilt mycket. Det blir väl det som gör träden så fina som försvinner men vitt lär det fortsätta att vara. Dubbskorna är de enda skor jag vågar ge mig ut i nu för isen lurar under snön. Tack och lov för dem.

Jag funderade några dagar på om jag skulle åka till biblioteket eller till Jamtli för att se ett Luciatåg. Biblioteket hade ett fint Luciatåg för några år sedan men där har jag ju redan varit och upplevt alla fina sånger. Jag bestämde mig för att åka till Jamtli där Jämtlands Lucia med följe skulle göra ett kort framträdande utomhus. Det kunde ju bli lite spännande i det ettriga snöfallet. Det var gratis inträde just idag. Jag gick förbi tornet och huvudentrén och gick in lite längre bort.

En liten grind bredvid den här fina grinden i smide var öppen för oss som valde den här vägen in.

Luciatåget var inte stort men de har massor av företag och instanser att idka skönsång på, i år till förmån för cancerfonden. Denna skönsång kommer inte riktigt till sin rätt i utomhusmiljö och med snön yrande omkring dem. Men de gjorde det ändå bra och applåderades efter varje sång av oss som var där. Jag tycker att det blev en kul effekt när de kommer gående och det ser ut som om det är dubbla tåg när de speglas i glaset i byggnaden. Om ni undrar över färgerna i tärnornas band så är det tillsammans med den vita klädseln Jämtlands färger.

När de bara hade några sånger kvar att sjunga frågade Lucia om några barn ville komma upp och vara med och sjunga. Jag brukar undvika att fota barn men om föräldrarna tycker att det är ok att de står där och är med så utgår jag från att de får synas i diverse sammanhang. Jag var inte direkt ensam om att fota eller filma. De sjöng inte med särskilt mycket men de stod i alla fall där och fick vara lite stolta över det.

Finalen blev lite gullig och det märktes att det som hände var lite impulsivt. Men barnen var med på noterna och tärnorna tog efter Lucia. Sången hörs inte så mycket men däremot ljud från publiken.

Jag hade ingen lust att vandra omkring på området för det har jag sett så många gånger. Men jag fotade karusellen och sedan gick jag vidare.

Jag kollade busstidtabellen och såg att jag hade gott om tid tills nästa buss skulle gå. Den var dessutom åtta minuter försenad. Jag gick en liten runda på stan för att se om det var någon julstämning där. Granen på Stortorget är helt ok men det är lite trist att de har slutat låta olika personer designa den med diverse utsmyckningar. Nu är det bara belysningen och förmodligen är det sparkrav som är orsaken. Torget brukar inte upplåtas för parkering men det görs ett undantag nu för att främja julhandeln.

Jag kunde inte låta bli att fota några granar utanför en del butiker. Alla lika anskrämliga men de har i alla fall gjort försök att piffa upp dem. Snön är också fin som pynt. En liten snögubbe i ett skyltfönster får också plats här. Om inte annat så för att vara lite söt.

Jag fortsatte på gågatan men det var fortfarande lite för ljust för att belysningen i träden skulle vara riktigt effektfull. Det gör inget för jag gillar min stad ändå.

Jag hann gå upp till rådhuset innan jag gick till busshållplatsen och även där lyser en gran så fint.

Jag började den här dagen med att titta på Svt:s Lucia och jag blev både glad och rörd. Jag som har en hjärna som blockerar negativa känslor fick faktiskt tårar i ögonen och en stor klump i magen när en barnkör sjöng så fint utomhus. Lite av samma känsla fick jag även när de lite äldre sjöng vackert men det var barnen som påverkade mig mest. Inte så konstigt egentligen att det kom några tårar. Det var ju inte negativa känslor utan jag blev helt enkelt rörd till tårar av hur fint det var. Det var enligt mig det finaste Luciamorgon jag har sett på länge, kanske någonsin.

Det har snöat en hel del men eftersom temperaturen är opålitlig och ligger på plussidan en stor del av tiden, kan man inte vara säker på hur länge det ser ut som i bilderna nedan. Jag ville inte missa chansen att få vara ute i ett vintrigt Frösön så när det ljusnade klädde jag på mig och gick ut. Dubbskorna var så klart på. Det var en skön morgon, nästan vindstilla. Solen lös med sin frånvaro men det gjorde inget för den tunga kramsnön hade klibbat fast i det mesta och jag njöt. Så mycket mer behöver jag inte säga om den här morgonen så här kommer en del av det jag såg.

Jag hade turen på min sida även när det gällde hundmöten. Inte mindre än fyra vovvar ville hälsa på mig och jag är alltid med på noterna om hundarnas husse eller matte säger att det är ok. Först träffade jag en liten lurvig, vit tik som var blind. Men hon gick mot ljudet från mina skor och senare mot min röst. En annan fin hund av okänd ras ville bara nosa på mig och var nöjd efter det. Sedan mötte jag en labrador och han var precis som labradorer ofta är och viftade på hela sig när vi möttes på en smal stig och han förstod att jag var med på att gosa. Sist men absolut inte minst kom en eurasier. Den mjuka vovven ville också bara hälsa och var sedan mer intresserad av alla dofter omkring oss. Trevliga små samtal med hussar och mattar blev det och det piggar alltid upp.

När jag kom in i mitt område tänkte jag att jag skulle fota de hus som har blivit målade. Men jag hann inte ta mer än det här fotot innan en stor traktor kom för att snöröja. Då svängde jag in mellan de två första husen för att hålla mig ur vägen. Ni kanske minns att jag och en granne funderade på om det blev fel färg på huset bredvid vårt (vårt gröna hus syns inte här men ligger precis bakom huset längst bort i bilden). Huset längst bort skulle ha en mörkare gul nyans och det som har byggställningar på en sida skulle få en ljusare nyans. Det skiljer nästan ingenting så jag vet inte om något har ändrats i beslutet eller om det faktiskt har blivit fel. Det hus som syns till vänster i bilden ska enligt planen bli mörkare grönt men vi får väl se. Inget verkar vara säkert.

När jag kom in mellan husen stod en kvinna och skottade för fullt. Jag hejade och sa något om att inte behöver du skotta allt för det kommer snöröjare snart. Men hon och hennes dotter var nästan nyinflyttade och visste inte hur det fungerar. Det blev en ganska lång pratstund där och en jättetrevlig sådan. Sedan gick jag hem i förvissningen om att det är riskfritt att vara vänlig och pratsam med någon som bor flera hus bort och som dessutom är i en annan åldersgrupp. Ingen av oss kommer att plinga på hos den andra. Det är som jag har skrivit tidigare väldigt trevligt med korta möten och jag pratar gärna bort en stund men sedan vill jag gå hem och vara tyst.

Det blev en fin andra advent med bl a en skidskyttemedalj, och kanske herrarna också kan göra bra resultat om en stund. En lussebulle till kaffet blev det också 😀

Ja, vad gör man då. Att gå ut lockar inte alls. Antingen hänger regnet i luften och blir till duggregn emellanåt eller så snöar det blöt och ettrig snö i små flingor. Just nu är det snö som faller men när den landar blir det bara ännu blötare än förut. Men jag brukar få dagarna att gå ändå och det finns alltid något att sysselsätta sig med.

I går var jag ändå ute i ett småregnigt väder men det var bara för att jag hade en tid på sjukhuset. Jag har många förmåner eftersom jag är transplanterad och även om det inte alltid är så kul med alla vårdbesök så får jag ju ofta veta hur bra jag mår. Den här gången var det ännu en helkropsskanning för att se så inga födelsemärken ser misstänkta ut. Jag ombads att klä av mig och lägga mig på britsen. Underkläderna fick jag ha på men medan undersökningen pågick lyftes de undan för ingenting fick undgå läkaren. Hon var snabb och effektiv när hon, med hjälp av något slags förstoringsglas med lampa i skärskådade varje del av min kropp. Det kan absolut inte ha tagit mer än 10 minuter, om ens det. Jag fick godkänt både för fram- och baksidan och det var ju väldigt bra men jag förväntade mig inget annat heller. Om två år ska jag kallas igen och om jag ser någon konstig leverfläck ska jag höra av mig till hudmottagningen. Det här kan jag tacka den lilla hudförändring jag hade för några år sedan och även transplantationen för. Visst är jag tacksam. Tänk om alla fick komma till olika läkare för att få veta att de mår bra. Det får jag. Synd bara att det som inte fungerar riktigt som det ska inte finns några svar på.

Men det var ju hur jag sysselsätter mig när vädret inte är så inbjudande det skulle handla om. Här känner jag att jag måste göra en liten utsvävning. Ni som prenumererar på min blogg via e-post får alltid den första publiceringen och det händer ganska ofta att jag inser att oj, där skrev jag något som inte blev helt korrekt. Så var det i mitt förra inlägg och ordet var just ”inbjudande”. Jag skrev att jag inte är den mest inbjudande personen och då menade jag att jag inte är den som ofta bjuder in folk till mig. Men betydelsen blev ju egentligen att jag inte är den mest lockande, frestande eller attraktiva personen och det var inte riktigt så jag menade. Jag tror visserligen inte att jag är direkt motbjudande, som ju är motsatsen, men det blev mer korrekt när jag ändrade till att jag inte är den mest sällskapliga personen. Så där ser ni, jag som är en sådan språknörd får ofta till orden på ett lite konstigt sätt 😀

Nu äntligen ska jag berätta om hur jag får de här dagarna att gå. Jag har bl a lagt färdigt ett pussel som jag har haft på gång någon månad. När jag lägger pussel så blir det lite i taget och när jag känner för det. Men nu fick jag lite extra lust att göra klart det. Men det är lite trist att när man är färdig så är det bara att ta isär det igen och lägga ner bitarna i kartongen. Jag har en del pusseltavlor med personliga motiv och även om det här är från en välbekant plats så vill jag inte ha det som tavla.

Jag har även fyllt julgodisburken med sötsaker. Samma gamla vanliga godis som jag och mina barn gillar. Det är Mozartkulor, mandelmasselimpor och en egen variant av rocky road. Allt är så klart veganskt.

Fyllningen i min rocky road är mandlar, cashewnötter, valnötter, rispuffar, russin och skumgodis med kola- och banansmak. Chokladen är gjord med rispulver i stället för mjölk. Mina Mozartkulor innehåller nötcreme i stället för nougat.

Jag har även förberett det som får ersätta revbensspjäll på julbordet. Vegobullar, vegoprins och en del substitut för sill brukar jag köpa färdigt. Allt i bilden har jag i dubbel uppsättning så det kommer att räcka mer än väl.

Det kommer så klart att finnas mycket mer på vårt julbord men det mesta kan jag inte förbereda redan nu. Det blir bl a en vegansson, rödkåls- och rödbetssallad, svillsallad, min egen skagenröra. Brysselkål är ganska gott men i år ersätter jag den med mycket godare broccoli men med samma recept. Ni vet ju redan att jag för mina barns skull har både julskinka och ägghalvor också men jag vill inte ha något att göra med dem. Förmodligen får min son fixa griljeringen av julskinkan och min dotter får ta hand om äggen. Det blir vegansk majonäs och tångcaviar som topping och det brukar hon tycka blir bra.

Som ni märker har jag svårt att hålla mig till ämnet men ni har nog förstått att jag kan fördriva tiden även lite tristare väderdagar. Sedan har jag ju min vanliga träning, bloggvärlden och en del tv-tittande. På något märkligt sätt försvinner tiden och jag har nästan aldrig långtråkigt.

Det kom snö som la sig både på marken och allt som växer i naturen. Ja, på hustak också så klart. Men ni som följer skidskyttetävlingarna kanske återigen får se hur det mesta har smält bort redan. Tur att det finns mycket snö i skidspåren i alla fall. Jag gick ut en stund för att få uppleva lite vinter och det var mest bara jag och en hel del snöröjare ute.

Som sagt, i dag ser det mycket tristare ut men vintern är ju i ett tidigt skede så det kan bli väldigt mycket bättre.

När jag stod färdig för att gå ut ringde min granne. Hon som ramlade i förra veckan och bröt armen. Hon hade även ringt tidigt på fredagsmorgonen och då sa hon att hon visste ju att jag är uppe tidigt på morgnarna och skulle jag kunna komma och hjälpa henne lite. Självklart, sa jag och gick genast ner till henne. Hon skulle duscha innan den operation som väntade några timmar senare och hon klarade inte av att tejpa fast en plastpåse över armen. Det var snabbt gjort och jag var noga med att tala om att det var bara att ringa om hon behövde hjälp med något mer. När hon ringde igen i går morse trodde jag att det var något hon inte klarade själv men så var det inte. Hon verkade bara vilja prata lite. Som jag skrev så var jag påbyltad för en promenad och det var lite för varmt för ett långt samtal. Jag föreslog i stället att hon skulle komma över på en fika lite senare så kunde vi fortsätta prata då. Vi bestämde att så skulle det bli.

När jag var ute och njöt av vintern kom jag på att det vore inte en dum idé att höra om en annan granne ville komma samtidigt. Jag har två grannar som jag har en del samröre med och det kändes bra att kunna bjuda på lite adventsfika. Lussebullar hade jag ju bakat någon dag tidigare och pepparkakor finns det också. När jag ringde hörde jag att det var med en rejäl dos förvåning men också med glädje hon svarade. Som ni vet är jag ju inte den mest sällskapliga personen men ibland händer det. Tyvärr så var den grannen uppbokad på annat men vi kom överens om att ifall hon kom hem i skaplig tid så skulle hon titta in.

Det blev totalt ca två timmar tillsammans med först bara den ena grannen och så småningom även med den andra. Väldigt trevligt och något jag kan tänka mig att bjuda in till igen. Men inte för ofta för jag blev väldigt trött, både i huvudet och i luftvägarna. Men det är ju bra att ha lite kontakt med grannarna för rätt som det är så kanske det är jag som behöver lite hjälp och nu skulle jag våga fråga. Ni ser, lite kommer mitt egoistiska jag framkrypande 😀