Nej, jag har fortfarande inte sett till gänget med älgar och kanske har de vandrat iväg någon annanstans. Jag har inte heller träffat någon hund idag. Men det finns ju andra djur och i förmiddags gav jag mig iväg på stigar som det var ett tag sedan jag gick på. Rådjuren, som är de som har klövar, stöter jag på ganska ofta och så även idag. På en del platser var det fortfarande hårt packad snö och is och med mina låga trekkingskor ville jag inte halka omkring där. Då blev det en annan riktning och mer promenerande längs landsväg än jag hade tänkt. Men det visade sig vara bra för då fick jag träffa både fina hästar och ett gäng alpackor.

Hästarna (som alla vet är de som har hovar) rörde sig inte ur fläcken och var inte ett dugg intresserade av att hälsa på mig men några av alpackorna var väldigt intresserade. Jag sträckte fram handen och de nosade lite på den. Jag har sett i ett tv-program att alpackor inte gillar att bli klappade på huvudet. Kanske var det bara de i programmet som inte gillade det men jag testade inte. Jag nöjde mig med att låta dem lukta lite på mig. Jag ville inte irritera dem och riskera en eller flera spottloskor mot mig. De har ett intressant utseende. De är jättefina och samtidigt lite lustiga med tänder som får mig att associera till gnagare. Jag funderade på om de har tänder i överkäken och google svarade att det har de inte. De har bara framtänder i underkäken och i överkäken har de i stället en kluven överläpp och en tandplatta, en mjuk yta som de trycker sina undertänder mot för att äta gräs, hö och andra växter och maler sönder det i munnen. Jag trodde att alpackor har klövar men det stämde inte alls.  De är partåiga djur med mjuka trampdynor och två tår som slutar i klor. Dessa klor behöver klippas regelbundet med en klotång.

Jag fick alltså se tre olika slags djur med olika slags extremiteter. Jag tänkte först skriva att de har olika slags fötter men det är nog inte helt korrekt 😀

Jag träffade de här djuren under olika delar av min promenad men det kändes bra att klumpa ihop dem i början. Jag njöt av ett skönt vårväder. Det var bara några plusgrader men solen värmde och snart åkte både mössan och fingervantarna av. Jag har fortfarande kvar problemen i luftvägarna som försämrar orken och idag var det en av de sämre dagarna. Vilken tur då att den här bänken står så bra placerad efter en rejäl uppförsbacke. Jag satt här en stund och bara tog in det som omgav mig. Det är väl det som kallas mindfulness. I alla fall en variant av det.

Jag försöker att inte alltid ha med fjällbilder men någon gång ibland hamnar de här i alla fall. Åreskutan syns långt där borta.

Smältande snö/is.

Oviksfjällen fick också vara med i det här inlägget. Åkern är redan plöjd och kanske är det ovanligt tidigt. Jag kan inte särskilt mycket om när det brukar ske men snön måste ha försvunnit och det har den gjort tidigare än normalt.

Det var bra att jag kom ut på förmiddagen för nu regnar det och ska göra så resten av dagen.

Den meteorologiska våren kom hit till Östersund/Frösön redan 10:e mars och sedan har små tecken smugit fram vartefter. Det är väldigt passande att jag just idag, när det är vårdagjämning, hörde ringduvan för första gången i år och plötsligt fick jag syn på de här snödropparna i en slänt. Det var tussilago jag spanade efter men det här är också ett väldigt fint vårtecken.

Några dagar har jag nu gått omkring i lågskor och det känns väldigt bra. Vissa stigar måste jag undvika, för det är fortfarande isigt här och där, men nu smälter snön i rasande fart. Det känns lite fel och jag blir väldigt förvånad om det inte blir minst ett rejält bakslag med ganska mycket snö. Men det gör inget om det uteblir. Isen håller säkert fortfarande men idag har jag inte sett någon där ute och eftersom termometern visar 9 plusgrader så börjar nog isen bli ganska mjuk.

Här syns det att vattennivån har sjunkit ganska mycket under vintern.

I bäckarna forsar vattnet nu fram för att komma ut i Storsjön.

Huvudet känns ganska mycket bättre nu men jag märker att hjärnan är lite känsligare för intryck fortfarande. Men vad gör det när livet känns så fint och våren lockar fram glädjen i mig. Jag är i och för sig glad för det mesta men vid varje årstidsskifte blir jag lite extra förväntansfull och ser fram mot det som väntar.

För ett tag sedan kom det en kallelse till ett informationsmöte här i min bostadsrättsförening och jag kände att jag gärna ville gå till samlingslokalen och ta del av vad som ska hända framöver. De senaste liknande mötena har jag tyvärr varit bortrest och har fått nöja mig med att fråga mina grannar om vad som hade sagts. Igår kväll var det dags.

Dagen började med en promenad till frissan och det var andra dagen utan dubbskor. Bitvis skulle de ha varit bra att ha men det var mestadels isfria gångvägar. Dagen innan bestämde jag mig för att det inte var försvarbart att slita på dubbarna längre och då var det ingen idé att ge mig ut på isen. Ja, ni ser ju att snön på isen har blivit blank och hal av att smälta och frysa i omgångar.

En pappa med sina tre fiskeintresserade barn. Pimpelfiske är det många som sysslar med men de få gånger jag har försökt har jag tröttnat ganska snabbt.

Jag njuter hellre av att promenera i solskenet och när jag tittade upp dök de här videkissarna upp mot den blå himlen. De växte alldeles för högt upp för att jag skulle kunna ta en närbild så det får bli någon annan gång.

Men det var ju mötet jag skulle skriva om. På eftermiddagen kändes det som om jag fick ge upp tanken på att sitta tillsammans med många andra personer. Hjärnan sa ifrån rejält, på ett sätt som det var länge sedan den gjorde, och det är inte optimalt att vara på ett möte om man känner sig som en zombie. Onaturlig trötthet, hjärndimma, frossa och feberkänsla var vad min dissocierande hjärna bjöd mig på. Men märkligt nog försvann alla de symptomen någon timme innan mötet skulle starta så jag gjorde mig i ordning och gick dit.

Det var inga problem alls och jag kunde t o m ställa en fråga och ta till mig svaret. Jag orkade hänga med i allt de sa och då och då skrattade jag tillsammans med de andra och deltog i spontana applåder. Det kändes väldigt bra. Men när det sedan var dags för fika, med bullar som såg supergoda ut, valde jag att gå hem. Det var inte fikabröd som passade min kosthållning och kaffe vill jag inte ha på kvällen. Att mingla är inte heller min favoritsyssla. Jag fixade en kopp té hemma i stället. Men då kom en reaktion.

Oftast blir det ingen reaktion i efterhand utan den brukar uppstå mitt i det som hjärnan upplever som farligt och som den vill skydda mig från. Jag kände mig riktigt sjuk och om jag inte hade känt igen känslan så hade jag varit övertygad om att jag hade fått rejält med feber. Jag frös och huvudet var både dimmigt och värkte och jag orkade knappt hålla ögonen öppna. Så här har jag inte känt sedan jag var så påverkad under flera veckor att jag tog kontakt med Gunnar (psykoterapeuten). När vi slutade träffas var jag inte fri från dissociation men episoderna kom mer sällan och var både kortvariga och inte lika kraftiga. Ja, förutom den ständiga lilla påverkan som jag numera ser som mitt normala tillstånd.

Jag behövde mer hjälp än en sömntablett för att kunna sova och efter att ha konstaterat det gick jag upp och tog även två citodon. Inte rätt anledning för starka smärtstillande men de hjälpte och det kändes som det viktigaste. I morse hade jag samma sjukdomskänsla men efter att ha varit uppe ett tag mildrades det lite. Nu går det lite i vågor och jag passar på att skriva i de bättre stunderna. Det blir alltså ett inlägg skrivet i omgångar. Jag hoppas innerligt att det här inte ska bli långvarigt och jag konstaterar lite bittert att jag ska nog hålla mig borta från möten och andra liknande sammankomster. Synd, för det var trevligt. Som jag har skrivit om tidigare så är jag social men hjärnan vill inte att jag ska vara det. Det är ju tur att jag även trivs med att bara ha mig själv som sällskap. Tack och lov så går det bra att träffa bara några få personer och helst de som känner till min konstiga hjärna.

Jag ska inte helt ge upp. Det var ju ett trevligt möte och kanske går det bättre nästa gång. Men jag har ett ännu värre exempel från ett volontärmöte när jag var kattvolontär på katthemmet. Då kom hela zombiereaktionen under mötet och jag kunde inte göra annat än att lidande sitta och vänta tills jag obemärkt kunde lämna.

Det har varit ganska många fina vårvinterdagar. Oftast är det minusgrader på nätterna men på dagarna kryper graderna upp till plussidan. Solen tär ganska rejält på snötäcket på vissa platser och det blir lite som två världar som möts. Som här, där jag promenerade på sjökanten och spanade upp mot slänten för att se om någon gul liten sol hade dykt upp. Men inga tussilago än så länge och det var inte heller väntat. Någon vecka till dröjer det nog. Men då gäller det att snön håller sig borta.

Många passar på att sätta sig någonstans i lä och njuta av solen när dagarna är så här fina. Den skidåkande kvinnan i bilden placerade sig på stranden och vände upp ansiktet och njöt. Jag gick i stället hem och satte mig en stund på balkongen. Det har jag gjort några gånger nu och det är väldigt skönt där när solen skiner. Inte för varmt som det lätt blir när sommarsolen värmer lite för mycket.

Jag har varit ute och promenerat nästan varenda dag men fotolusten har inte infunnit sig. Då har det inte heller blivit några inlägg men nu fick jag lite blogglust. Jag håller fortfarande utkik efter älgar och nu har jag läst i en lokal fb-grupp, och även hört från en granne, att antalet älgar nu är uppe i 7 stycken. De syns ofta i bostadsområdena här omkring och kan ibland ligga helt öppet på något fält och titta ogenerat på folk och bilar. Men jag har inte haft turen att få se dem. De kan inte vara så väldigt farliga eftersom ingen har råkat illa ut ännu.

Två vovvar har jag fått nöjet att hälsa på och gosa med i veckan. Ännu en pumi och den allra mysigaste lilla siberian husky man kan tänka sig. En 10-veckors valp som var bland det mjukaste jag mött. Hennes matte sa att valpen redan har börjat visa ett dominant förhållningssätt mot de två äldre huskyhanar hon bor tillsammans med nu. Kanske blir hon vänligt men bestämt tillrättavisad när hon blir lite äldre men det sägs att äldre hanhundar ofta är väldigt snälla mot valpar och den här valpens matte tyckte att det stämmer.

Idag är det både regnigt och blåsigt så jag håller mig inne.

Förändring och förnyelse sker på många håll och inom många områden och nu gäller det även Gregorie marknad. I år har den döpts om till Gregorieveckan. Lite märkligt eftersom den bara håller på i fyra dagar men av någon anledning anses det namnet bättre. Som jag nämnde i förra inlägget så har marknaden flyttats upp till Stortorget och gågatan och röda små bodar tillhandahålls för en viss kostnad. Enligt Destination Östersund är tanken att det bättre ska spegla deras arbete året runt: att skapa en trivsam och levande stadskärna. Det ska vara ett mer lokalt fokus och de prioriterar utställare från närområdet och gärna inom hemslöjd, hantverk och mathantverk. Tillsammans med stadens befintliga butiker, caféer och restauranger ska Gregorieveckan bjuda på en härlig blandning av det välbekanta och det nya – en chans att strosa, shoppa och smaka sig igenom stan. Det låter ju trevligt och förhoppningsvis blir det bra för hela Östersunds centrumhandel.

I morse bestämde jag mig för att ta en promenad in till stan för att ta reda på om förändringen är till det bättre. Jag gick inte på Medvinden den här dagen utan höll mig längre upp på land. Så småningom kom jag dock fram till sjön och där började två gångleder mot stan. Jag valde den vänstra för att komma till Vinterparken och sedan Stortorget. Precis när jag tog upp kameran ur min nya väska blev jag passerad av en pappa med barnvagn framför sig och skidor på ryggen. Det blir alltid lite mer liv i bilder när personer hamnar i motivet.

Jag känner inte att jag behöver skriva så myckt om bilderna. De visar en del av utbudet och det ser ut ungefär som det brukar. Det jag reagerade mest på var de jättebamsestora parmesanostarna som syns i en bild. Jag kollade inte vad de kostade men de var säkert inte billiga. Vilken tur då att jag såg hur små bitar av ostarna skars ut och lämnades ut till kunder. Jag var inte ute efter att köpa något. Men tänk om det någon gång kunde finnas någon som tog sig för att sälja både animaliska och veganska produkter, typ olika korvar och tunnbröd. Då skulle jag inte kunna låta bli att plocka på mig en del godsaker. Särskilt av de hembakade tunnbröden. Tyvärr är det vanligt att de innehåller mjölk.

Vad tyckte jag då om den nya varianten av marknaden. Jodå, det fanns en hel del att titta på men den där riktiga marknadskänslan infann sig inte. Det var för långa avstånd mellan många av bodarna och jag såg varken ballonger eller forbönder. Jag försökte hitta uppgifter om när forbönderna ska dyka upp med sina hästar och kärror men jag kunde inte hitta något om det. Jag såg inte heller någon som stekte kolbullar men förmodligen höll de till inne på någon gård. Jag såg i lokalnyheterna igår att kolbullar fanns så det var nog bara jag som inte gick in överallt och letade. Alla hyrde inte in sig i de utställda bodarna utan ställde upp sina vanliga stånd och någon huserade i en husvagn. Det ska även vara musikframträdanden och andra scenaktiviteter men jag varken hörde eller såg sådana. Jag var nog lite för tidigt ute. Det var i alla fall en väldigt skön dag med någon plusgrad, mestadels soligt och nästan vindstilla så knallarna behövde inte frysa.

Jag fortsatte till Willys där jag fyllde på med bl a vitkål, morötter, färsk broccoli, potatis och en hel del frysvaror. Jag hade en kylryggsäck den här gången och det är bra när man ska åka buss en stund med frysvaror. Av vitkålen ska det bli flera kålpuddingar och resten får bli en god vitkålssallad där även några morötter rivs ner. Resten av morötterna och broccolin blir bra både som ugnsrostade tillbehör och i någon slags gryta. Det blir en del matlagning de kommande dagarna och sedan har jag matlådor för flera veckor.